lindaforsman

Vid 16.00 fick jag Propess som ska starta förloppet med att mjuka upp och få igång något. Jag kom igång med egna värkar. Gustav stressade in till förlossningen efter jobbet och kom passande nog med en varsin kebabtallrik som vi laddade upp med. På natten mellan måndag och tisdag klockan 01.00 exakt går vattnet som en fontän. Och jag får ännu mer värkar. Får sovdos på bland annat morfin. Sover några timmar innan jag känner av värkarna igen. Förlossningsavdelningen var väldigt fullbelaggd på tisdagen så vi passade på att gå en promenad.. Vi fick även byta rum från ett observationsrum till förlossningsrum nummer 9. Där inne häckade vi under dagen och inget mer hände.. vid skiftbyte kom de in och bad om ursäkt att vi blivit bort prioriterade, det var frustrerande men klart vi förstod. Så jag fick en sovdos till för att kunna sova natten mellan tisdag och onsdag. På onsdagsmorgonen tog jag en skön dusch innan det bestämdes att det skulle sättas igång mer aktivt. Narkosen ringdes efter och när de kom skulle de sätta epidiral(eda). Jag kurade ihop mig och tog lustgasen vid varje värk som fortfarande gick att hantera. En jätte duktig narkos överläkare kom och skulle sätta den där edan. De fick sticka om 8ggr då 2ggr gjorde det über ont i högerben, de andra gångerna kom det blod i slangen innan hon fick den på plats med ett "nu tror jag den sitter". Sedan gick hon och barnmorskan drog på det värkstimulerande droppet på lägsta. Jag trodde jag skulle gå av på mitten. Jag upplevde mig så innerligt klen! Tills narkosläkaren kom tillbaka och konstaterade att epiduralen inte satt som den skulle. De stack om 4-5ggr innan den satt som den skulle. Vilken skillnad! Nu kunde jag äta lunch medan värkarna var hanterbara, högra låret var bortdomnat dock, men det var inget som var farligt . Klockan var då ca 13.00 onsdagar den 1 November och jag var öppen ca 3cm, cervix utplånad. Efter det så öppnade jag mig ca 1cm i timmen. Det gick suveränt och jag kände mig som en super kvinna. Vid klockan 18-19.00 började jag få feber. Och den steg. Gustav var underbar genom hela förlossningen, en klippa som inte vek från min sida. Bäddade min panna med en kall handduk. Vid cirka klockan 22.00 hade jag 38,9 graders feber och det var här allt började bli annorlunda. Smärtan blev annorlunda. Jag var öppen 10cm förutom en "svullnad" som var tvungen att försvinna. Huvudet på mini vid spine(högt upp). Smärtan eskalerade. Sådär höll det på i timmar tills de hade hängt flera antibiotika dropp, gett mig avsvällande läkemedel och fyllt på min eda-pump. Vid klockan 02.00 på torsdagen den 2 November började jag ge upp. Det hade stått still på 10cm lääänge. Febern var jobbig och av erfarenheten från att ha jobbat på förlossningen var detta inte rätt. Så läkaren kallades in. Hon bedömde att har det inte ändrat status inom 30minuter så blir det snitt. Hon kom in innan 30 minuter då de fått ner min feber något och Sa "det är tryckt på 30minuters knappen, så de väntar på oss nere på operation inom 30 minuter". Så då blev det rullians på folket. Fick medicin som skulle stoppa mina värkar(Det hjälpte inte). Det dröjde inte länge förrän alla sprang. Barnmorskan och undersköterska med sängen med mig i och Gustav som tack och lov fick följa med trots att det var ett "akut snitt" sprang efter med lilla bebisbaljan.

Inne på operation så skulle det läggas mer bedövning så edan avlägsnades. Spinal skulle läggas. Efter 3 försök och värkar samtidigt så lyckas narkosläkaren lägga en som funkade. Allt under bröstet domnade bort. Gustav satt vid mitt huvud och klappade på mig. Efter några minuter som kändes som en evighet hör jag det finaste jag hört. Skriket. Du levde och mådde bra! Klockan 2.58 den 2 November 2017 kom du till oss och gjorde våra liv kompletta. Gustav och barnmorskan Cissi gick ut till barnläkaren som dykt upp. Sedan efter några minuter som kändes ännu längre än de innan så kommer Gustav stolt som en tupp med vår dotter så jag skulle få se henne och ta hennes lilla lilla hand. 

De gick tillbaka till förlossningen tillsammans med bm och usk och jag blev kvar på operationsbordet. Efter fick jag komma till IVA för att bedövningen skulle släppa samt att få lite övervaka innan det var dags att gå till bb. Gustav och bebis kom till IVA vid ca klockan 4.30 och första test amningen gick hur bra som helst. Jag blev så tagen av minis skönhet! Mörkt hår, mörk hud och så underbart söt! Så underbart! Jag var äntligen mamma. Det hade inte direkt gått enligt planen, men nu var hon här, och hon mådde bra med sina 3808g och 51cm. Det som gjorde att det blev kejsarsnitt var att mini fastnat med huvudet snett i bäcken ingången och därmed inte kunde komma ner korrekt. Tråkigt men inget jag kan rå för.

Till bb kom vi vid 5.30. Vi fick det sista rummet på bb. Jag ammade/sov till 7.00 medan Gustav sov, sedan blev det frukost. Under dagen försökte vi bara lära känns vår nya medlem och jag kostade på mig en dusch. Natten kom och jag fick sista antibiotika kuren och smärtan kom med en käftsmäll. Blev helt okej smärtlindrad men det var tufft med mobilisering i säng och att gå tack vare snittet. Gustav var en ängel som servade med Allt! 

Fredagen kom och jag var super trött på att vara på sjukhus eftersom jag varit inlagd sedan måndagen. Så började luska om vi fick åka hem. Efter ett ok från barnläkaren och ett stort ok från förlossningsläkaren så fick vi åka hem. Underbart att åka hem med vår prinsessa! 

Första bilden på tösen. Stolt mamma

Stolt pappa